Som blivande IT-ingenjör på KTH lever du en ganska okomplicerad tillvaro. Kurserna kommer och går, festerna likaså, du prickar av lagom många av varje sort och så håller du på så i 5-10 år tills du har din examen. Fast det är klart, bor du inte hos sina föräldrar blir det ganska knapert med pengar emellanåt. Du känner att med dina otroliga skillz i både C++ och Java borde du ju kunna skrapa ihop bättre än de tre lax i månaden du lyckats lura till dig från CSN. Då får du syn på den lilla lappen som försöker göra sig sedd i myllret på skolans anslagstavla:

Hej! Jag och en polare har en lysande affärsidé med enorm potentiell marknad som bygger på webben och på iPhone och Android-apps. Tyvärr kan vi inget om programmering men vi tror att du som är student med grymma kunskaper inom databaser, integration mot externa källor, webbutveckling och mobil utveckling kan fixa den tekniska biten om du är villig att lägga några timmar i veckan. Möjlighet till delägarskap i företaget finns om vi ser potential i dig. Vill du tjäna en hacka, jobba med spännande teknik, vara med och skapa något nytt, kontakta mig så berättar jag mer! trettiopoangforetagsekonomi@hotmail.com

Trots bristen på detaljer, projektets uppenbart skakiga underbyggnad och det faktum att “en hacka” förmodligen betyder “del av vinsten ifall vi någonsin får någon, och efter att vi som kom på idén har fått våra 98%” så visst känns det lockande? För din inre syn ser du ett ekonomiskt oberoende innan du ens fyllt 25 jordsnurr, eller åtminstone befrielse från CSN-eländet. Om den första lappen inte är tillräckligt övertygande så hittar du snart fler. Idésprutor och entreprenörer med Handels-examen färsk i fickan skriker efter unga och hungriga (läs: billiga) utvecklare som kan förverkliga deras drömmar.

Been there, done that, som klyschan säger. Det är absolut ett bra sätt att tjäna pengar under tiden man pluggar – i vissa fall dessutom en god stund därefter. Jag kan lugnt säga att alla små konsultuppdrag (för det är ju vad det är) jag åtagit mig under åren på KTH bidragit rejält till att bekosta såväl bilar som andra nöjen. Men fallgroparna är många och man är naturligtvis extra sårbar när man är ung och saknar branscherfarenhet. Ofta lider dessutom beställaren av en svårdiagnosticerad sjukdomsprofil där hybris avseende den egna affärsidén kombineras med en svårartad okunskap om vad som är en realistisk tidsåtgång (och kostnad) för ett stycke mjukvaruutveckling utifrån en spec som är luddigare än vad min katt har mellan bakbenen.

Här kommer därför några råd – eller checkboxar om man så vill – på saker som är bra att hålla koll på innan man ger sig ut på sitt första uppdrag som kalsongkonsult:

1. Vems är upphovsrätten på det du levererar? Din eller beställarens? Om den är din, hur ser licensavtalet ut för beställarens användande av programvaran efter leverans?
2. Vem äger specifikationen? Är den huggen i granit från projektstarten eller är den mer flytande? Vet beställaren vad han vill ha? (Nej.)
3. När ska leveransen vara klar? Vem bestämmer om leveransen är klar? Vad händer om det tar längre tid på grund av oväntade problem? Vad händer om det tar längre tid på grund av att beställaren ändrar sig?
4. När får du betalt? Hur mycket? Vitt eller svart? Är det beroende av svaret på frågorna ovan? Får du betalt per timme eller förväntar sig beställaren “flat rate”? Vad händer med det överenskomna priset om tidsåtgången eller kraven ändras?
5. Vem ansvarar för underhåll och support av mjukvaran efter leverans? Kommer beställaren att förvänta sig kontinuerlig tillgång till dig framöver? Får du betalt för det? Vad händer om du vill hoppa av?
6. Förväntar sig beställaren att få programkoden eller räcker det med binärer?
7. Ska koden vara dokumenterad? Förväntar sig beställaren att du producerar en användarhandbok eller motsvarande?
8. Vem bär ansvaret om din kod, g#d förbjude, orsakar någon ekonomisk skada eller används på ett sätt som strider mot lagen?

Givet dessa åtta punkter inser man förstås att man helst vill friskriva sig från precis allt ansvar efter att mjukvaran är levererad, ta betalt per timme (både under projektets gång och för support därefter) men gå med på att beställaren ändrar sina krav under resans gång. Det finns bara ett problem; väldigt få beställare går med på detta. Man vill ha ett fast pris, bestämt på förhand, baserat på en specifikation som är så otydlig att tidsåtgången bara kan uppskattas till “veckor” eller “månader”. I värsta fall erbjuds ingen fast ersättning alls utan bara “del i vinsten”. Mitt råd är att tacka nej till sådana uppdrag. Det minsta man kan begära är betalning vid leverans.

Kravet på ett fast pris är lättare att hantera. Du kan köra Dilbert-varianten och multiplicera din tidsuppskattning med en faktor 20 så att du nästan säkert tjänar på det, även om beställaren ändrar sig i elfte timmen. Du kan kräva att få kraven specade ner till minsta detalj och kräva mer kosing för varje liten ändring. Du kan bita ihop, ta betalt för en ärlig uppskattning och hoppas att det ändå löser sig på något vis. Av dessa alternativ är egentligen inget särskilt bra. Det är upp till dig att avgöra vilket som är minst dåligt.

Sist men inte minst, många beställare vill gärna betala svart. Inte en jättebra idé. Det är förvisso rätt mycket jobb att dra igång en enskild firma, momsregistrera sig och betala F-skatt bara för ett enstaka uppdrag. Men om man tänker göra en hobby av att kalsongkonsulta är det definitivt värt det. Man vet aldrig när ett organisationsnummer kommer till nytta.

Jag har aldrig tyckt om den begreppsmodell, vilken verkar användas både till vänster och höger, där man talar om människor såsom tillhörandes olika “klasser”. Arbetarklass, mellanklass, överklass. Raka, vita linjer dragna rätt över mänskligheten som om vi vore parkeringsplatsen utanför IKEA. Ingen kan heller riktigt förklara var linjerna är dragna. Antingen gör man det lätt för sig genom att bara se på inkomst, som om “alla med en inkomst över 30 000 kr i månaden” vore en homogen grupp. Eller så gör man det ännu lättare för sig och säger att man är den klass man anser sig tillhöra. På så vis kan Mona Sahlin säga sig företräda ett “arbetareparti” trots att hon själv tjänar mer än de flesta VDar och svänger sig med dyra väskor.

Ja, okej, jag vet att marxistisk teori, i vilken både socialdemokratin och kommunismen hämtar sin grund, definierar klasser utifrån produktionsmedlen och vem som har kontrollen över dessa. Problemet är att den sortens tänkande är hopplöst obsolet. Karl Marx hade inte bara fel då, hans teorier är direkt löjeväckande när de appliceras på dagens samhälle. En egenföretagare som jobbar hemifrån på sin egen dator, vad har hon för plats i den maxistiska utopin? Sannolikt elektriska stolen, men poängen är att hur man än vrider på definitionen så finner vi att “arbetarklassen”, som i retoriken påstås vara så hunsad och exploaterad, inte existerar i verkligheten. Och i den mån den existerar i fantasin är det ju var och ens fria val om man vill ingå i den. Så varför gör man det? Är det måhända så att man inte anser sig ha något val?

Bilden av “arbetarklassen” är som sagt synnerligen negativ. Av medierna och vänsterns retorik lär vi oss att en “arbetare” är lågutbildad, osofistikerad, utbränd och att hon behöver såväl statens som fackets hjälp för att med nöd och näppe klara sig hela vägen från vaggan till graven. Denna bild är så inpräntad att den kan hänvisas till utan några som helst belägg, till och med för att motivera sina egna upplevda tillkortakommanden (den länkade artikeln handlar om något helt annat egentligen):

Min man går hemma och är sjukskriven, han är arbetare och har svårt för att prata om känslor och djupare saker. Han brukar prata med sonen – men det blir mest om ”väder och vind”. Jag är också från arbetarklassen och kan inte heller föra några djupare, intressanta diskussioner känns det som.

Att läsa detta gör mig frustrerad. För mig är jantelagens ramsa – du ska inte tro att du är något… – ett dåligt försök till svart humor. Tydligen finns det människor där ute för vilka detta är verkligheten. En värld där “klass” avgör vad man kan säga och tänka, snarare än individen själv. Det är bara tragiskt. Tyvärr är det ganska uppenbart hur sådana tankegångar uppstår. Socialdemokratin, som regerat Sverige nästan obrutet under en lång tid, har alltid gjort sitt bästa för att bidra till bilden av en patetisk, förtryckt arbetarklass. En klass som uppmanas att glo avundsjukt på den som vill och kan skapa en bättre tillvaro för sig och sin familj.

Varje människa bär på en gränslös potential. Oavsett kön, ras, föräldrar eller födsloort är vi alla kapabla att utföra stordåd. Mot detta står bara de hinder man lägger på sig själv, och de man tvingas på av omgivningen. Samhället borde vara fokuserat på att undanröja dessa, men istället lever många i ett träsk av avundsjuka och missunnsamhet mot dem som lyckas på egen hand. Trenden är på väg att vända, men det tar tid. Tills dess har vi ett ansvar att se till att de avundsjuka hålls borta från maktens korridorer.

Det borde sakta men säkert sjunka in i vårt kära rättsväsendes murknande hjärnbark – den delen som pysslar med upphovsrätt vill säga, resten har nog förstått det för länge sedan – att den tekniska utvecklingen alltid kommer att ligga fem steg före, utan att ens anstränga sig särskilt mycket. Först lite bakgrund: majoriteten av all fildelning – såväl legal som illegal – sker idag med BitTorrent. Äldre tekniker – från vanliga webbplatser där vem som helst kan surfa in och tanka till program med lustiga namn såsom WinMX, Limewire och Direct Connect – lever kvar och används också flitigt. Alla dessa har funnits länge och bygger på välkänd teknik. Ändå är risken att åka fast för upphovsrättsintrång via fildelning nära noll, särskilt för “vanliga” människor som inte laddar hem särskilt mycket.

Det lustiga i detta är att inget av de fildelningssystem som nu är populära har byggts för att försvåra insyn. Laddar jag hem en fil via BitTorrent kan jag i programfönstret se IP-adresserna till andra som laddar hem samma fil. Åtminstone vissa av dessa går att knyta till verkliga personer – vissa identifierar till och med specifika fysiska datorer på arbetsplatser, universitet eller bibliotek. Ändå är som sagt risken att man åker dit, eller ens får ett argt brev hemskickat, extremt låg. Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att lista ut att ett fildelningsnätverk som faktiskt är konstruerat för att skydda användarnas anonymitet gör alla försök till spaning eller bevissäkring fullständigt omöjliga. Ett antal sådana nätverk finns redan. Att de inte är populärare beror sannolikt på att endast de paranoida egentligen anser sig ha något behov av säkrare fildelning för stunden.

Nu begär Antipiratbyrån en uppdaterad lagstiftning (artikeln är tämligen fattig på detaljer om hur den skulle se ut) för att “kunna skicka varningsbrev direkt till misstänkta fildelare”. Ett sätt att avmaskera IP-adresserna, får vi anta. Utskicken ska ske via en “oberoende organisation”, men för att kunna göra något måste ju även Antipiratbyrån ha tillgång till personens identitet, annars inser ju vem som helst att hotbreven skulle komma att vara fullständigt grundlösa. “Vi vet inte vem du är, men sluta dela våra filer, kthx!” har ju inte riktigt samma tyngd som “Bäste herr Svenselius, om du inte slutar distribuera 2012 (2009) DVDRip XviD-MAXSPEED så kommer Henrik att k****a dig i r***n!!11elva!”. För att ge ett trovärdigt exempel på hur hotbreven skulle kunna vara formulerade.

Till skillnad från vissa andra ser jag ingen större poäng med att gå i taket över upphovsrättsindustrins krav på (ytterligare!) särlagstiftning för att skydda sin döende affärsmodell. Samhällsutvecklingen har inte följt deras taktpinne sedan 80-talet, så varför skulle den börja nu? Det tjafsas en massa om att säkrare fildelning även kan användas av “riktiga” brottslingar för att skydda sina förehavanden, men det argumentet är så trångsynt att jag nästan inte orkar bemöta det. Gissa vad: brev, radiosändare, telefoner, bilar, flygplan, helikoptrar, båtar, hammare, sticksågar, gafflar och flaskpost utgör också utmärkta redskap för kriminella. Ändå är det ingen som kräver en “oberoende organisation” som kan ta svara på vem som satt i en viss bil vid en viss tidpunkt. Precis som med fildelning överväger den potentiella nyttan med bred marginal den potentiella skadan. Vill några elakingar kommunicera utan risk för avlyssning finns det faktiskt ett antal sätt att åstadkomma det redan idag.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Piratkopieringen är inte underhållningsindustrins egentliga problem. Problemet är att de bryr sig mer om hur de själva anser att produkterna ska distribueras och paketeras än om hur kunderna faktiskt vill ha dem. Piraterna däremot utformar sina tjänster för att ge bästa möjliga kundupplevelse. Skit samma om det är gratis – de flesta har faktiskt råd att betala för sin underhållning – men varför ska man få en sämre produkt för att man väljer att göra rätt för sig? Bilden ovanför den här texten illustrerar problemet på ett utmärkt sätt. Klicka på den!

Låt mig säga det direkt: jag är inget fan av iPhone. Jag och Steve Jobs har fundamentalt olika åsikter om hur man bygger bra produkter. Den nivå av kontroll som Apple försöker utöva över sina kultmedlemmar kunder är mig motbjudande. iPhone är ett stycke i grunden utmärkt hårdvara, en kraftfull dator med trådlöst internet i var mans hand, som tack vare Apples fanatiska begär att kontrollera varje millimeter av användarupplevelsen reducerats till en hårtork, en plattform för mediokra “appar” á fem spänn stycket. Samtidigt förstår jag att folk köper den. För en normal användare är den trots begränsningarna ett sjumilakliv över det träck som Symbian-användare fått stå ut med i alla år. Dessutom är den, likt alla andra produkter som bär Äpplet, en statussymbol bland folk med mer pengar än förnuft.

Hellre än att knäböja inför äppelguden har mitt val av mobil plattform de senaste åren varit Windows Mobile. Inte för att Windows Mobile egentligen är så värst bra – gränssnittet har inte tagit några större steg framåt på tio år och de flesta telefonerna lämnar en hel del att önska – utan för att det helt enkelt inte har funnits några alternativ. Windows Mobile var fram tills relativt nyligen det enda mobila OS som lät mig använda min telefon på det sätt som jag önskade. Det spelar ingen roll att den medföljande webbläsaren suger gatsten – jag kan ju installera en annan! Med Windows Mobile är det jag som bestämmer vilka program jag vill köra och hur många som ska vara igång samtidigt. Jag kan skriva mina egna program och slänga över dem på telefonen, utan något som helst godkännande från Microsoft.

I dag presenterades så den efterlängtade uppföljaren i form av Windows Phone 7. Det ser onekligen ytterst lovande ut. Gränssnittet är något helt nytt och på sätt och vis revolutionerande. Förmodligen fungerar det också utmärkt på en surfplatta eller e-bokläsare. De som hävdar att Microsoft är oförmöget att tänka i nya banor är härmed motbevisade. En lansering lagom till julhandeln är visserligen senare än vad jag hade hoppats på, men med superlativ marknadsföring och attraktiva modeller från välkända tillverkare kan Microsoft sätta en rejäl ishacka i Apples framgångar, precis som man gjort med Windows 7 mot Mac OS X. Dessutom mår marknaden för smartphones förstås bra av ökad konkurrens. Det finns bara ett problem.

Microsoft har gjort en Apple. Windows Phone 7 är en f#cking hårtork.

Om den information som sipprat ut hittills stämmer även i de färdiga telefonerna så är Windows Phone 7-plattformen precis lika begränsad och nedlåst som iPhone. Ingen multitasking, utom för särskilt välsignade program. Ingen bakåtkompatibilitet (as if!) med program skrivna för Windows Mobile. Inga okontrollerade tredjepartsprogram över huvud taget, allt ska gå via en central “marknadsplats” på samma sätt som App Store. Inget öppet filsystem. Vi kan förmodligen drömma om att webbläsaren eller några andra grundprogram kommer att gå att byta ut. Förmodligen kommer man ändå att kunna skriva program, i någon form. .NET finns säkert med någonstans bakom kulisserna och Microsoft vill nog inte helt stänga ute alla som idag använder Windows Mobile som plattform för sina egenutvecklade verksamhetssystem. Men det öppna, inbjudande ekosystem som Windows Mobile erbjöd oss utvecklare är sannolikt förlorat för alltid.

Tur att det finns alternativ. Jag vet vilken min nästa telefon kommer att bli…

Jag börjar närma mig tio timmar i pilotsätet nu. Känner mig hyfsat säker på att jag kan få flygplanet att peka dit jag vill och att hitta dit jag ska – trots att luften saknar vägskyltar och GPS räknas som fusk när man skolflyger! Man skulle kunna tro att själva flygningen var den svåra biten av att lära sig hantera ett flygplan, men så är inte fallet. Det svåra är alla manövrar som kräver kontakt med marken: taxning, start och landning. Ett flygplan på marken beter sig ungefär som en pulka i en (förvisso inte särskilt brant) nedförsbacke. Det går att styra, hjälpligt, men att få stopp på planet är tämligen svårt och för enkelhetens skull har vänster och höger hjul olika bromspedaler. Nu på vintern är alla asfalterade ytor glashala vilket innebär att planet, på sina nästan mönsterlösa däck, glider som en tvål genom varenda kurva. Plötsligt blir det väldigt uppenbart varför man kan bromsa vänster eller höger hjul separat. Synd att bromsarna är usla…

Har jag väl lyckats ta mig ut på banan utan att krocka med något är själva starten ganska enkel. Jag pekar nosen längs banans mittlinje, ger full gas och väntar tills hastighetsmätaren visar 60 knop. Sedan är det bara att dra spaken bakåt så bär det iväg! Mitt lilla plan – idag SE-GPN – behöver bara ett par hundra meter av den två kilometer långa banan på Bromma Flygplats. Så fort hjulen lämnar marken förvandlas den rangliga trehjulingen till en graciös metallfågel, som utan större protester går precis dit jag vill. Om vindarna inte är på bushumör är det alltså rätt okomplicerat att stiga till den höjd jag fått av de trevliga pojkarna och flickorna i kontrolltornet och flyga genom den osynliga porten som kallas utpasseringspunkt Svartsjö.

Tyvärr måste man så småningom tillbaka ner på marken; landningen är det läskigaste jag vet. För att landa planet måste jag nämligen bringa det i kontakt med marken, vilket alla flygplan som sagt hatar. För att landa måste jag sänka farten, vilket förstås minskar mängden luft som färdas över rodren = roderverkan minskar och planet blir svårkontrollerat. Jag fäller ut klaffarna, två feta roder på vingarna som pekar ned i luftströmmen och ökar flygplanets luftmotstånd något kopiöst. Nosen vill peka uppåt, bort från marken, men jag vill ju ner! I denna bångstyriga plåtburk ska jag nu svänga 180 grader (för allt det ovanstående görs när jag är på väg förbi landningsbanan från “fel” håll) och pricka bantröskeln så gott jag kan.

Höjden och farten måste ta slut samtidigt, annars hamnar jag antingen i skogen eller för långt in på banan (inte så kul på 600 meter gräsfält, försumbart på 2 km asfalt). Tar farten slut före höjden så upphör luftströmmen över vingarna och jag belönas med en ilsken varningssignal – BLÖÖÖÖÖÖP – som mitt väldämpade headset inte hjälper mot eftersom den leds ut i intercom-systemet. Signalen betyder “nu åker du ner, vare sig du vill eller inte” och sisådär en sekund senare landar flygplanet på banan med en rejäl duns. En perfekt landning ger bara en lätt, nästan omärkbar stöt följt av en lite kraftigare när noshjulet tar mark och flygplanet åter förvandlas till en trehjulig pulka. Bara att försöka hålla sig mitt på banan tills farten minskat tillräckligt för att det ska gå att styra eller bromsa…

Men kul är det! Hela tiden!

Fortsättning följer…

Det var rätt länge sedan jag gick på bio. Dels har jag knappt tid, dels är det för dyrt, dels är upplevelsens kvalitet alltför oförutsägbar. Med detta menar jag att även om filmen mot förmodan är bra så riskerar man fortfarande att hamna i samma salong som någon eller några som medvetet eller omedvetet gör sitt bästa för att förstöra upplevelsen för alla andra.

Jag avnjuter däremot gärna en bra film i hemmets lugna vrå, vid precis den tidpunkt och med precis det sällskap som passar mig. Tyvärr är detta idag inte möjligt utan omfattande användande av fildelningssajter, vilket i praktiken gör att jag tittar på ganska lite film. De lagliga alternativen är som bekant urusla (ja, Voddler också) och har en film inte släppts på DVD går för det mesta även The Pirate Bay bet på att ge mig en version som är värd att se.

Tyvärr har vi ett släpankare som är fastkedjat i nätfilmbutikernas kollektiva anklar: nämligen biografbranschen. Biograferna ska ha ensamrätt i fyra månader på varje ny film och det krävs knappast ett geni för att lista ut att intresset är som störst under den perioden. Fick nätbutikerna konkurrera på lika villkor med biograferna skulle det förmodligen göra underverk mot piratkopieringen. Naturligtvis skulle mängder av biografer få stänga igen, men är inte hela den branschen i behov av en rejäl omstrukturering redan nu? Jag vill hävda att merparten av alla biografer lever på övertid.

Den svenska biografindustrin har nämligen sitt eget släpankare i form av det så kallade Filmavtalet, vilket kräver att 10% av bruttobiljettintäkterna går till “svensk filmproduktion” – ni vet, alla de där filmerna som knappt någon hör talas om och ännu färre faktiskt vill se. Filmavtalet, som i grunden är en 60-talskonstruktion, är idag frivilligt vilket innebär att alla nätbutiker står utanför. Föga förvånande finns det krafter som verkar för att ersätta det frivilliga avtalet med en lag som tvingar alla som säljer film i någon form att donera pengar till svensk filmindustri.

Det hela är naturligtvis fullständigt absurt, oavsett om det rör sig om ett avtal eller en lag. Varför ska en industri som inte klarar av att gå med vinst på egen hand hållas under armarna av staten, eller värre, tilldelas pengar som stulits från fungerande verksamheter? Marknaden – vi konsumenter – ska avgöra vilka filmer som är värda att betala för, inte ett gäng kultursnobbar som avlönas med skattepengar! Jag har förstås inget emot att det görs “smala, konstnärliga” filmer. Däremot anser jag att producenter av dylika får finansiera sina hobbies ur egen ficka, precis som alla vi andra.

I kväll var jag på ytterligare en lektion på Flygteoriskolan, i min pågående strävan att kratta hem ett flygcertifikat. Lektionen handlade om meterologi, men tillfälle togs även att dela ut allt kursmaterial vi ska komma att behöva under de kommande fem månaderna av kvällskurser (2 x 3 timmar/vecka) – låt säga att jag tyckte synd om dem som skulle åka kollektivt hem!

På bordet:

• Flygningens Grundprinciper
• Luftfartyg Generellt
• Luftfartssystemet och Flygoperativa Principer
• Navigation, Prestanda & Färdplanering inkl. Navanteckningar
• Människans Förutsättningar och Begränsningar
• Meterologi
• Flyghandbok “Civilair Model L1P”
• Bestämmelser för Raditelefoni
• Övnings-CD för Radiotelefoni, svenska
• Övnings-CD för Radiotelefoni, engelska
• 1000 Frågor med bilaga (övningsfrågor)
• 1000 Svar
• Flygkarta 2152 AB Stockholm, skala 1:500k
• Navskiva och linjal/gradskiva
• Kurspärm med ytterligare material, bl a utdrag ur regelverk
• Pilotloggbok
• Elevtillstånd och medical class 2

Det är alltså en hel del material att läsa in sig på för att lära sig det här med flygning – dessutom räcker inte det som syns på bilden, jag måste skaffa mig en karta i mindre skala också, då 1:500k-kartan inte är så praktisk för lokal navigering. En del dokument, exempelvis POH (Pilot’s Operating Handbook) för Piper PA-28 har jag enbart elektroniskt. Detta är för övrigt en tämligen pyttig liten hög med böcker om man jämför med vad som krävs om man ska gå hela vägen, ta ATPL och bli yrkespilot på ett flygbolag. Några sådana planer har jag dock inte, ännu.

Det blir inte mycket fritid i vår…

Efter många turer fram och tillbaka tycks saken nu vara klar - Saab läggs inte ned utan fortsätter att bygga bilar, nu med holländska Spyker som ägare. För alla anställda, leverantörer och fans till Saab måste detta kännas som en lättnad. Vad man dock inte ska glömma är att den stora utmaningen fortfarande återstår; Maud Olofsson sade det bäst:

Nu återstår den stora utmaningen att vända trenden och ta fram bilar som kunderna vill ha.

Spot on. Ägaren GM må ha varit ett av Saabs problem, men i praktiken har bilarna helt enkelt inte motsvarat marknadens krav för de priser man begärt. Man kan faktiskt dra en parallell till Apple, även om såväl Apple- som Saab-fanbois må grilla mig för det. Here goes: Såväl Apple som Saab har byggt, eller försökt bygga, sina varumärken på att vara “annorlunda” och ta extra betalt för det. Detta trots att produkterna man levererat, bedömda på rent tekniska meriter, varit någonstans mellan medelmåttiga och strax däröver. I Apples fall har detta fungerat utmärkt. Effektiv marknadsföring i kombination med ett minimalistiskt formspråk och hektarvis med vit, glansig plast har skapat extremt lojala fans i köpstarka kundgrupper – en formel för massvis med intäkter.

Saab har, milt uttryckt, inte lyckats med samma trick. Lojala fans har man visserligen fått, men för få och inte tillräckligt köpstarka. Där Apple riktat in sig på det högre prissegmentet har Saab alltid varit bilen för lagomsvensson – en marknad som Volvo, Volkswagen och Toyota redan har ringat in varje kubikcentimeter av. Där Apple lanserat nya och i vissa fall ganska innovativa produkter har Saab haft samma två stentråkiga modeller i utbudet sedan 1998. Kommer någon ihåg 1998? Det var innan Volvo levererade C30, S40/V50, S60, S80, XC60, XC70 eller XC90. En V70 såg ut som en mjölkkartong på hjul. Tiden gick, och först 2009 presenterade slutligen Saab en 9-5 som var ny mer än till utseendet. Ändå är det fortfarande bara en ny iteration av samma uttjatade, utkonkurrerade koncept. Och 9-4X, som tillverkas av GM i Mexiko, lär knappast bli någon storsäljare.

Enligt Maud är tanken att Saab nu ska ta fram miljövänligare fordon. Låt hoppas att Spyker kan fullfölja dessa planer. Om man lyckas ta fram en elbil eller plugin-hybrid som fungerar i svenskt klimat, ligger i premiumsegmentet utan att skena iväg fullständigt eller vara för sportig för att vara praktisk, kan man pricka in en nisch som ingen verkar ha hittat till ännu. Det skulle definitivt få mig att överväga en Saab. Kanske kan ett sådant experiment hållas vid liv av intäkter från nya 9-5 och 9-4X tillräckligt länge för att bära frukt. Sannolikt är det redan i full gång; men marknaden är hänsynslös, med all rätt. Världen behöver inte fler biltillverkare som säljer medelmåttiga bilar till höga priser, lika lite som vi behöver fler tillverkare av trista beige datorer. Inget mått av “annorlunda” kan råda bot på den saken.

Det räckte visst inte med flumskolan, nu vill vänstern ha mer flum i sjukvården också. Eller ja, citatet från Miljöpartiets budgetförslag för Landstinget säger egentligen det mesta:

Det som anses vara vetenskapligt bevisat begränsas idag till vad vi för tillfället kan beskriva med olika mätmetoder.

Man vill alltså ändra definitionen av vetenskap så att lite vad som helst inryms, oavsett om det går att bevisa eller inte. Låter ju strålande. Istället för att satsa på korrekta diagnoser och behandlingar som har bevisad effekt så ska vi alltså använda oss av yoga, akupunktur eller annan flummig “alternativmedicin” vars effekt i bästa fall är placebo.

Som paradexempel på en sjukdom som medicinvetenskapen idag “avfärdar” såsom inbillad lyfter man fram elöverkänslighet:

Ett aktuellt exempel av växande betydelse är elektromagnetisk strålning eller elektromagnetiska fält. … Alla biologiska system påverkas, även människors hälsa. En ny funktionshindergrupp utgörs nu av personer med ”elöverkänslighet”.

Man kan visserligen hävda att vetenskapen “misslyckats” med att hitta vad som orsakar elöverkänslighet, men då uttrycker man sig klumpigt. I själva verket har flera studier visat att om elöverkänslighet orsakas av någon yttre påverkan, så utgörs påverkan i alla fall inte av elektromagnetisk strålning. Jag har skrivit om detta tidigare.

Det finns ett mycket bra skäl till att alla diagnoser och behandlingsmetoder måste passera en vetenskaplig prövning: felaktiga diagnoser och behandlingar är ett direkt hot mot människors liv. Det finns ett antal kända fall då människor dött på grund av att en okunnig men oftast välmenande omgivning försökt “bota” dem med ex.vis böner, vegetarisk mat eller akupunktur istället för att söka professionell läkarvård.

Nu vill tokstollarna i Miljöpartiet alltså likställa dylikt trams med seriös vetenskap. Låt oss se till att de inte lyckas.

Två saker lärde jag mig i lumpen: Att gamla lastbilar för ett fasligt oväsen och att hörselkåpor är väldigt obekväma att bära flera timmar i sträck. Bullriga motorer är ett gissel var man än befinner sig, men i små flygplan är det särskilt illa – du sitter fyrtio centimeter bakom motorn, i en farkost där all ljudisolering bantats bort för att spara vikt. Avgasrören har inte ens ljuddämpare. Till detta kommer vinddraget, som i över 200 km/h är allt annat än måttligt. Det säger sig självt att man behöver skydda hörseln på något sätt, samtidigt som man förstås inte får avskärma sig från den livsnödvändiga radiokommunikationen med flygledare, vädertjänst och andra piloter.

Varje pilot med någon som helst självbevarelsedrift använder således ett flygheadset, rejäla hörselkåpor med inbyggda högtalare och mikrofon. Marknaden är enorm och vad som egentligen skiljer en modell från en annan är svårt att avgöra. Vill man bara rädda hörseln och prata i radio duger de allra billigaste, som går att låna gratis på varenda flygklubb värd namnet. “Billigaste” är dock en högst relativ term i det här fallet – redan en instegsmodell kan gå lös på 3 000 kronor och letar man sig uppåt i prisklasserna till finare märken med fler finesser kan man lätt få punga ut med mer än det tredubbla.

I min jakt på headset till min PPL-skolning hade jag turen att komma över ett par Lightspeed Zulu - ett headset som, av priset och omdömena att gå efter, är det i princip häftigaste på marknaden just nu (med viss konkurrens av Bose Aviation X). Nypriset i pilotbutiken på Bromma är hisnande 9 200 kr – vilket kan pressas ned om man privatimporterar från landet i väst, men fortfarande betydligt mer än vad en flygelev vill spendera. Pengarna ska ju gå till flygtimmarna! Lyckligtvis stötte jag på en trevlig människa som var villig att skiljas från sina (lätt begagnade) Zulu till ett betydligt vänligare pris. Fortfarande mer än vad ett par nya Peltor 8006 hade betingat, men vafan – prylbögen i mig måste få bestämma ibland!

Vad får man då om man väljer att spendera nästan tio lax på ett par Zulu, och är det verkligen värt prislappen? Efter att ha provat och jämfört mina Zulu med ett par av klubbens headsets (de ovan nämnda 8006:orna) kan jag utan vidare konstatera: värdesätter man komfort så är saken avgjord så fort man satt lurarna på huudet. 8006:orna känns som vilka hörselskydd som helst – inte direkt obekväma, men man glömmer aldrig bort att man har dem på sig. Zulu har komfort som ett par riktigt fina HiFi-lurar av den typ som seriösa audiofiler glider omkring i. Ljudkvaliteten följer i samma spår – Zulu har så bra ljud att de utan vidare kan passera som ett par bättre lurar för hemmabruk. Tydligt är att Lightspeed lagt krut på att reproducera fler än bara de frekvenser som behövs för radiotelefoni.

(Den som tänker använda sina Lightspeed Zulu i ett modernare flygplan bör tänka på att de är inställda på mono som standard – för att få stereoljud får man slå om en liten brytare under batteriluckan. Detta då många flygplan saknar stereo i sina intercomsystem.)

Utöver den överlägsna komforten och ljudkvaliteten bjuder Lightspeed på en del godis för att göra flygningen behagligare. Zulu har både aux-ingång (för exempelvis MP3-spelare) och Bluetooth-anslutning, så man kan svara i mobilen med ett minimum av distraktion från flygningen. Att spela musik över den trådlösa förbindelsen går förstås också bra. Separata volymkontroller finns för öronen och Zulu kan till och med fejka “surroundljud” med hjälp av en funktion som kallas Front Row Center. Onödigt? Definitivt! Men känslan av att ha “extra allt” gör mycket för att plåstra om hålet i plånboken som Zulu lämnar efter sig.

Hur är då ljuddämpningen? Bra – måhända snäppet vassare än klubbheadsetet – men allvarligt talat är skillnaden inte speciellt stor och troligen försumbar ur ett hörselskyddsperspektiv. Det Zulu har som de flesta klubbheadset saknar är ANR, aktiv brusreducering. Fördelen med detta är att låga frekvenser (läs: motorbuller) filtreras bort effektivare. Nackdelen är att funktionen kräver AA-batterier, vilka förstås måste bytas med jämna mellanrum.

Sammanfattningsvis: Lightspeed Zulu är ett headset som står ut ur mängden, främst tack vare alla tekniska finesser. För en flygelev som inte kommit upp i ett tvåsiffrigt antal flygtimmar är de förstås brutalt onödiga, men å andra sidan kommer jag med största sannolikhet att ha glädje av dem i många år framöver. Har man, som i mitt fall, turen att hitta ett par som säljs en bra bit under butikspris är valet självklart. Skall man punga ut över nio tusen spänn gäller det att tänka noga på sina prioriteringar. Ligger fokus på att flyga och inte bli döv på kuppen så är det förmodligen bortkastade pengar. Komforten, ljudkvaliteten, Bluetooth-stödet och den aktiva brusreduceringen är, å andra sidan, tungt vägande skäl för att “go Zulu”.