Slaskmegafonen Aftonbladet har inlett en artikelserie om arbetslösheten. Helt oväntat handlar det inte om någon djupsinnig diskussion om exempelvis hur LAS slår mot redan svaga grupper på arbetsmarknaden till förmån för (huvudsakligen) medelålders män; istället handlar det tydligen om att ge spaltutrymme åt folk som ska “gråta ut” för att de är arbetslösa och så ska vi tycka synd om dem och kräva att någon göööööör något.

Inte helt oväntat har skvadroner av vänsterbloggare kravlat upp under respektive stenar och tar nu tillfället i akt att skylla på regeringen. Det där med finanskris tas det ingen hänsyn till. Ej heller att regeringen gjort mer än någon sosseregering i modern tid för att stimulera fram fler jobb, på effektivast möjliga sätt – genom att sänka skatten. Okej, att avskaffa LAS kanske vore effektivare, men så höga förhoppningar har jag inte om vår nuvarande regering. Kanske om några år.

Jag har faktiskt rätt svårt att tycka synd om en 26-årig singeltjej som inte lyckats få något jobb. Föga konstigt det när hon själv säger att hon “ingenting kan“. Hallå, vad har du pysslat med de senaste åtta åren? Tjejer med civilingenjörsexamen är högvilt på arbetsmarknaden och utbildningen är gratis! Alternativt kan man ju flytta någonstans där det finns jobb, men det sitter långt inne för många. Det kan förstås tyckas orimligt att bli “tvingad” att flytta hundra mil för att få jobb, bort från familj och vänner. Men vad är då alternativet?

Arbetstillfällen uppstår inte i ett vakuum. Det måste finnas ett behov och behovet måste motivera kostnaden för att anställa (här kommer skatten in – ju mindre pengar staten tar desto mer finns det över till löner). Det går naturligtvis inte att tvinga arbetsgivare att erbjuda jobb på de orter där det finns särskilt många arbetslösa, dessutom vore det bara att flytta på problemet. Återstår då två alternativ, antingen ska fullt arbetsföra människor gå på bidrag eller så får de ta sig i kragen och flytta dit jobben finns. Vilket är mest realistiskt? Jag frågade en kommunist, men i skrivande stund har jag inte fått något svar. Underligt.

På tal om LAS, förresten…

Min rofulla lördagspromenad på flykt från bakfyllan tar plötsligt en oönskad vändning. Vart har mitt favoritfik tagit vägen? Skylten är nedplockad. Ordet “Skivcentrum” kan fortfarande anas i glaset men hela fasaden är täckt av brun byggpapp. Har de slagit igen? Nej, nej, nej! Förvisso finns det väldigt många fik i Sundbyberg varav majoriteten ligger inom behagligt gångavstånd från min lya, men Skivcentrum var liksom speciellt. Min oas. Inte för att jag någonsin köpte en enda skiva där, men de mysiga fåtöljerna, den utmärkta servicen och kaffet från Johan & Nyström fick mig att återvända, helg efter helg. No more.

Lommar besviket tillbaka längs Sturegatan och får syn på en skrikrosa skylt som förkunnar: “Skivcentrum har flyttat.” Logotypen och namnet (estrad? e-strad?) får mig att tänka på något från dotcom-eran, men när jag så småningom hittar en matchande skrikrosa fasad några hus ned på Stationsgatan råder inga tvivel längre. Skylten förkunnar: “café & mp3″. Ett hopp tänds i min (fortfarande ömma) hjärna om en modern skivhandel där digital musikdistribution möter gott kaffe och service med ett leende. Detta måste jag se!

Resolut och fylld av naiv hoppfullhet kliver jag in genom dörren. Allting ser nytt och fräscht ut, stället är fullt av folk som sörplar kaffe i välstoppade fåtöljer. Några mp3:or går dock inte att hitta och kön till kassan är lång. Personalen uppför sig mer som deltagare i ett rollspel om usel gruppdynamik än som serveringspersonal på ett café. I den del av lokalen som är dedikerad till skivförsäljning finns nästan inga kunder men däremot två(!) säljare som står och snackar sinsemellan. Bakom cafédisken springer ett par unga tjejer förvirrat fram och tillbaka. Den ena är uppenbarligen den andras chef. Hon slungar ur sig kommandon med barsk röst och ett rasande tempo i vilket den andra har uppenbara svårigheter att hänga med.

Med växande irritation beskådar jag spektaklet från min plats längst bak i kön. Chef-tjejen blir mer och mer irriterad på sin undersåte, denna tycks å andra sidan ha problem med göromål som kan tyckas extremt grundläggande för en caféanställd, såsom att förflytta grädde från en behållare till en annan. Gordon Ramsay skulle ha ett par saker att säga. Framför mig i kön står dessutom en hoper halvgamla Fru Tält-instanser i lila hattar som trots sin ålder ännu inte har fattat det där med att bestämma vad man vill ha innan man kommer till kassan.

Så småningom ska det sista tältet beställa och hon ber om en sojalatte (alltså en latte gjord på sojamjölk för veganer, eko-tokar och andra stollar). “Du måste göra en latte!” fräser chef-tjejen åt slav-tjejen. “Det kan jag inte” molar hon. “KAN DU INTE GÖRA EN LATTE?” gormar chefen och ser ut som om hon ska spräcka en ådra i pannan. Jag orkar inte mer utan vänder på klacken och går ut. Är detta vad mitt favoritfik har förvandlats till, något slags vuxendagis med tillhörande skivloppis där gamla ruckel dricker låtsaskaffe?

Vill bara gå hem och sura framför datorn, men på vägen fastnar jag utanför Tre Med Café på Fredsgatan. Jag har varit där förut men stället har aldrig fallit mig i smaken. Nu ser det lite halvstängt ut, men dörren är öppen och det tycks finnas folk i lokalen. Kaffesugen som jag är så går jag in. “Det är stängt” – förklarar killen bakom disken. “Butiken har bytt ägare så jag är bara här och städar. Men det finns kaffe om du vill ha, gratis.” Han pekar på en kanna rykande bryggkaffe som står på disken. Två minuter senare är jag tankad med kaffe och lycklig igen. Det finns hopp för Sundbyberg trots allt!

Jag anser att var och en har rätt att frivilligt sluta avtal om utbyte av tjänster och kapital. Så länge denna frivillighet föreligger har jag ingen rätt att lägga mig i vad dessa självständiga vuxna personer tar sig för – det angår helt enkelt inte mig.

Ovanstående rader hittade jag i en diskussion om sexköp (i sig mycket läsvärd), men de summerar faktiskt på ett elegant sätt grunden för rätt många av mina politiska åsikter:

• Arbetsrätten – gärna kollektivavtal, men den som vill stå utanför ska naturligtvis få göra det, arbetsgivare som arbetstagare.
• Alkohollagen – varför ska staten bestämma var eller när jag får köpa alkohol, eller när krogen ska stänga på kvällen?
• Apoteksmonopolet – se ovan, men byt ut alkohol mot medicin och krogen mot apoteket. Lyckligtvis snart ett minne blott!
• Sexköpslagen – om två människor vill ha sex har politikerna inget att göra med hur eller varför, så länge det är frivilligt.

Och så vidare. Man kan förstås generalisera det hela ytterligare, till något som kommer ännu närmare den liberala grundtanken att staten ska ge fan i allt utom det som är absolut nödvändigt för medborgarnas väl och ve (och mycket av det kan man i sin tur överlåta åt privata aktörer, som gör ett bättre jobb!), men ställer man upp på det ovanstående så är man förmodligen tillräckligt klok för att lista ut resten utan att behöva läsa det på någons blogg.

We have met the enemy, and he is us. Så lyder en ofta citerad rad ur Pogo, en politisk satirserie från mitten av förra seklet. I den ursprungliga seriestrippen var budskapet environmentalistiskt, men det är så användbart att det har förekommit i många olika sammanhang sedan dess. Det dök upp i mina tankar när jag läste rapporteringen kring den pågående socialdemokratiska partikongressen. Men den som uttalar orden i min tankebild är inte, som man kanske skulle kunna tro, en allianspolitiker; utan en sosse, som med fasa ser hur Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti flyttar sin retorik, och sin politik, mer och mer åt höger.

Egentligen är konceptet ganska sunt och en favorit i repris av Alliansens valvinnande strategi från 2006: kopiera väl valda delar av den andra sidans politik, behåll några lättsmälta kärnfrågor att basunera ut över folket såsom representativa för den egna sidan, och gå i koalition med två eller tre mer nischade partier som ett alibi mot kritik från längre höger-/vänsterut. Inte ens vänsterpartiet klarade av att motstå den ljuva doften av regeringsmakt utan inordnade sig snällt under Socialdemokratins paraply, trots att partiet i retoriken (och många av dess väljares åsikter) i själva verket ligger så långt ifrån den “nya” socialdemokratin man kan komma.

Förvisso är det bara svårartat vilseledda människor som fortfarande tror att det idag finns ett vettigt alternativ till kapitalismen, givet att man också vill bevara sådana värdsliga ting som grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Men det är förstås en helt annan diskussion. Faktum kvarstår att de rödgröna, enligt mångas sätt att se på saken, numera är mer blå än röda. Vänsterpartiet hovrar någon procentenhet ovanför 4%-spärren i undersökningarna.

För mig som högerliberal är allt detta naturligtvis strålande. Oavsett vilken sida som vinner valet nästa år kommer Sverige att förbli ett bättre land än det var 2006, efter nästan två decennier av vänsterstyre. Jag hoppas emellertid ändå på en seger för Alliansen, annars riskerar den positiva utvecklingen att avstanna. Hur mycket av Reinfeldts politik Mona än tar efter så är originalet alltid bäst.

Någon gång i somras bestämde jag mig för att det vore kul att pröva på att flyga. Inte med änglavingar eller något sånt, utan i ett flygplan. Inte som passagerare (eller Self-Loading Freight, som yrkespiloter benämner sina kunder, i en anda inte helt olik den hos IT-proffs) utan som pilot. Hyfsat frisk, med för mycket fritid/pengar (nåja…), boendes fem minuter från Bromma flygplats och befriad från allt vad höjdrädsla heter kunde väl förutsättningarna inte tänkas bättre. Risken att mitt breda arsle inte skulle gå in i planet avfärdade jag med lite önsketänkade. Och så står jag så plötsligt en dag på Bromma flygplats, utanför det hemtrevliga skyffe som SAS Flygklubb kallar sitt hem. Vad har jag här att göra?

Första flygturen gick faktiskt bra. Jag har inte sett en maskin i så pedantiskt fint skick sedan lumpens mörkblå Volvo 240:or. Och då är ändå SE-GLU den “skruttiga” kärran i klubben, enligt min instruktör. Därmed inte sagt att jag kunde flyga den för fem öre; jämfört med att köra bil så går allting otroligt fort. Då menar jag inte hastigheten över marken, utan alla intryck som väller över en, allt man förväntas reagera på. Flyger planet tillräckligt snabbt? På rätt höjd? Vart pekar nosen? Vart fan är jag? Det finns inga rastplatser, inga vägkanter att stanna vid om man behöver ta en paus. Och att landa är den svåraste biten. Naturligtvis blev jag fast direkt.

Detta var i augusti och sedan dess har jag haft gott om tid att bolla flygfrågan med vänner, familj och slumpmässiga internetmänniskor. Många frågar mig “varför”, men i brist på bättre har jag hittat på nya anledningar varje gång. “För att det är kul” låter liksom inte tillräckligt vuxet. Med tiden har jag listat ut en hel del trovärdiga vuxenanledningar – en vidgad bekantskapskrets, ett alternativt karriärspår, en givande hobby, praktisk nytta i vardagslivet, imponera på kompisar och så vidare – men inget av det är ju liksom hela sanningen. Jag vill lära mig flyga för att det är kul, allt annat är bara bonus. Hallon på gräddtårtan. Eller i potatismoset.

Att ta flygcertifikat är inte helt lätt. Eller, rättelse: att börja skola sig till flygcertifikat är inte helt lätt. Bortser vi från den rent ekonomiska biten så är det ett ton med papper att fylla i. Man måste ha tillstånd från Transportstyrelsen. För detta krävs ett personbevis från Skatteverket, en personutredning från Polisen, en läkarundersökning från en godkänd flygläkare och så förstås någonstans att skola sig. Läkarundersökningen är i sig väldigt omfattande – jag gjorde min “medical class 2″, som det heter, på Östermalmshälsan och det inkluderade EKG, urinprov, blodprov, syn- och hörselprov, kontroll av lungfunktion och en hel del annat. Som ett tecken på hur långt medicinvetenskapen har kvar lyckades man inte hitta något fel på mig.

Värre var då personutredningen hos Polisen. Jag vet inte exakt vad en personutredning innebär – ska man tro Google tycks det vara något som förhärdade brottslingar utsätts för – men för att få en utförd på mig själv fick jag lämna in tre blanketter, vilka inte gick att skriva ut från nätet utan fick hämtas(!) på det lokala poliskontoret. Eftersom samma information skulle skrivas på alla tre blanketterna bifogades en liten text där jag vänligt uppmanades att använda karbonpapper för bekvämlighetens skull. Ursäkta, vad för något? Ni vet att det är rätt lång tid sedan 80-talet, va? Vem sjutton har karbonpapper hemma nu för tiden? Hur många födda de senaste 25 åren vet ens vad det är!?

Så var det valet av skola. Jag tog som sagt min provlektion på SAS Flygklubb och det är också där jag bestämt mig för att ta mitt certifikat. Det finns “riktiga” flygskolor också, men de är förstås mycket dyrare även om man slipper tvätta planet efter sig. Men om fem svåra år på KTH har lärt mig något så är det att en person som faktiskt har som yrke att praktisera vad han lär ut är att föredra framför en “lärare” i nio fall av tio. Efter nyår börjar såväl flygningen som teorikursen, den senare tar jag på en riktig skola. Just teori är faktiskt teoretikernas bästa gren.

Fortsättning följer!

Det här blogginlägget på Krohniskt har redan fått mig att skriva en text, så det skadar ju inte med en till. Fast jag fuskar lite genom att kopiera en del från Facebook. Ovanstående länk fick nämligen min annars lätt vänstervinklade polare Henrik att svara på ett oväntat sätt:

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här; men i Sverige fungerar just nu inte vänsterblockets taktik för att få fler i arbete (jobbcoacher etc). Jag ska säga att jag har invändningar mot Moderaterna och alliansens politik på sina punkter, men jag har insett en sak:

Vissa personer vill inte ha jobb, så de slutar dalta med dem. Dock hamnar de som VILL ha jobb men inte hittar det i kläm, men det är färre än de som bara skulle gå och suga pengar ur systemet om vi stannade kvar vid politiken vi hade för snart fyra år sedan.

Det bästa sättet att motivera vår ekonomi är att locka med pengar, jag accepterar att jag måste hålla ett lågt femsiffrigt tal i förvar på ett bankkonto ifall skiten träffar fläkten, men det är ett extra huvudbry jag gärna tar med de fördelar jag får när jag jobbar i ett högerstyrt Sverige.…

Sen får vi se vad som händer 2010. Just nu ser PP hyffsat bra ut.

Med tanke på att tidningarna idag rapporterar om hur skattesänkningarna för vanliga, arbetande människor nu börjar ge avtryck i opinionen känns Henriks kommentar ganska spot on.

Alliansens politik är inte perfekt, det tycker inte jag heller. Jag uppfattar att många röstar på (pp) för att de inte ser något av blocken som ett alternativ. Men politik handlar om kompromisser, och att rösta (pp) är inte heller något särskilt säkert sätt att få igenom den politik man vill ha. Och vill man hålla Sahlin & co utanför regeringen är det mycket bättre att rösta Alliansen…

Om så bara för att hålla Mona och hennes vänner utanför regeringen.

Jag tror egentligen inte att vänsterblocket är direkt illvilliga med sin politik, men de har en snedvriden moral där de som gör mest för samhället – vanliga människor med vanliga jobb – blir belagda med oerhörda straff i form av skatter och inskräkningar av den personliga friheten. Detta döljs under fina ord som “solidaritet med de svaga”, men samtidigt görs inget för att motivera de svaga att faktiskt ta sig ur sin situation. Jag vill se en politik där man belönas av samhället för att göra rätt för sig. Är man sjuk eller arbetslös ska man pushas att åtgärda det av egen kraft. Inte lämnas helt utan hjälp eller inkomst förstås, men det ska finnas en tydlig och påtaglig skillnad mellan att göra rätt för sig och att inte göra det, oavsett om det senare är självframkallat eller inte.

Detta baserar sig på min outslitliga tro att i princip alla kan göra rätt för sig. Det vill säga att det i princip inte finns några människor som måste vara sjukskrivna hela sina liv. Som måste vara långtidsarbetslösa. Alla kan. Vissa vill inte, men det är en annan femma. De undantag som ändå finns är så extremt få att politiken för folket inte behöver ta hänsyn till dem. Man inser att de är specialfall och hanterar dem enligt egna regler, som det sunda förnuftet kräver.

De Rödgröna har presenterat lite konkreta siffror, där körsbäret i potatismosen är skattehöjningar på 33 miljarder. Dåliga nyheter för alla som har arbete, något annat förväntade jag mig inte, fast det är ju lite konstigt att se så arbetarfientlig politik från självutnämnda “arbetarpartier”. Nåväl, Miljöpartiet kallar sig förvisso inte för arbetarparti, men de är inte mindre knäppa för det. Det (mp) inte kräver i form av höjd inkomstskatt kompenserar de med att istället vilja höja den redan groteska bensinskatten ytterligare, vilket begränsar människors fria rörlighet och gör tillgång till bil ännu mer av en inkomstfråga. Om arbetarfientlig politik är de Rödgrönas tema passar (mp) således in som handen i handsken.

Vinner inte Alliansen valet år 2010 har vi alltså skattehöjningar att vänta. Detta överraskar knappast någon, men man kan inte undgå att bli förbluffad över vilka pengar det handlar om. Bloggen Krohniskt har gjort ett räkneexempel som visar att om alla partiernas förslag vägs samman blir skattehöjningen 3 407 kr per år och person. Billigast kommer vi undan i (mp):s förslag, då stannar notan på knappt tvåtusen spänn. Dyrast är föga förvånande (v), 6 111 kr per år och person anser de att vi kan betala.

3 407 kr per år är knappt 300 kr i månaden. Fast stopp, beräkningen är per person. Det är bara hälften av befolkningen som betalar inkomstskatt, så den faktiska summan blir 6 814 kr per år, eller 568 kr per månad. Det är nästan ett SL-kort, eller ett knippe lunchkuponger. Okej, jag medger att jag tjänar tillräckligt bra för att svälja den skattechocken utan att behöva göra några märkbara neddragningar i min livsstil. Detsamma gäller Mona Sahlin. Men hur är det för en familj med fyra personer och två låga inkomster? Det handlar om en tusenlapp mindre, per månad. Och det är innan vi har räknat med höjd skatt på bensin och höjd kommunalskatt, som också finns med bland de Rödgrönas “löften”.

De Rödgrönas budgetförslag är skrämmande och försöker dessutom vilseleda. De “rika” ska betala, heter det. Men man inser snabbt att “rika” människor omfattar hela Sveriges icke-bidragsberoende befolkning om budgeten ska gå ihop efter ett eventuellt maktövertag. Frågan är om alla de som påstår sig vilja rösta på Socialdemokraterna, Vänster- eller Miljöpartiet har insett det. Om inte så är det kanske dags för lite upplysning.

Jag blir så trött på folk som inte har något bättre att göra med sin tid än att racka ned på dem som har lyckats bra här i livet. Att en obildad knegare kan känna avundsjuka mot chefen som tjänar tre gånger så mycket fastän han “bara sitter bakom ett skrivbord hela dagarna” är förståeligt, om än patetiskt. Av journalister på en stor dagstidning borde man kunna förvänta sig en högre intellektuell standard. Ändå tycker DN att ICA-handlarnas löner är tillräckligt intressanta för att skriva fyra olika artiklar i ämnet.

DNs journalister har varit försiktiga med att inte skriva rakt ut vad artiklarnas syfte är. På sida efter sida räknas tillgångarna upp, samt hur fina bilar och hus handlarna har köpt för sina pengar. Som om detta vore något värt att rapportera om. Rikt illustrerat, för att ingen ska missa poängen. Att flera av bilarna är förhållandevis billiga, flera år gamla och möjliga att finansiera på en förhållandevis låg inkomst är mindre relevant. Börjar namnet på “BMW”, “Audi” eller “Lexus” måste den vara dyr, eller hur? Avundsjukan lyser genom raderna.

“Det finns säkert de som tycker det är tveksamt att tjäna pengar på att sälja mat” svarar en butiksägare när DN pressar honom om hans inkomst. Skitsnack. Att man kan tjäna pengar på att sälja mat är en förutsättning för att vi ska ha ett brett urval av matbutiker med ett brett urval av varor till pressade priser. Dessutom är ICA billigast i Stockholmsområdet; en undersökning utförd i år placerar ICA-butiker på sju av sina topp-10-platser. Så när DN påstår att ICAs framgångar beror på slappa konsumenter är man uppenbarligen ute och cyklar.

ICA-handlarnas höga inkomster kan inte förklaras med girighet eller onödigt höga priser. De är vanliga människor som tjänar stora pengar tack vare att de driver ruskigt effektiva verksamheter vilka bevisligen uppskattas av kunderna. De betalar enorma mängder skatt och ger hundratals eller tusentals människor jobb. Självklart ska de tjäna pengar, ju mer desto bättre. Det skattesystem vi har i Sverige, där höga inkomster bestraffas med procentuellt höjd skatt, är fundamentalt orättvist. Avundsjuka satt i system.

Rätt skall förstås vara rätt. DN är långt ifrån ensamma i att försöka sälja lösnummer på den berömda “svenska avundsjukan”. Slasktidningarnas löp presenterar med jämna mellanrum “de tio dyraste villorna i din kommun” och liknande integritetskränkande blaj med absolut noll nyhetsvärde. Välkommen till sossesverige, där det är okej att bli rik på att spela bingolotto eller springa efter en boll men inte på att ha ett hederligt jobb där man säljer mat billigt och ger arbete åt hundratals människor. Vi har en lång väg kvar att gå.

Det var ett tag sedan jag lade märke till att Spotify introducerat möjligheten att ladda ned låtar i MP3-format via nätbutiken 7digital. Mitt första försök att prova tjänsten resulterade i besvikelse eftersom nästan inga låtar fanns att köpa. Nu har utbudet förbättrats, lite slumpvis klickande i mina spellistor visar att uppskattningsvis 50% av låtarna går att ladda ned. Vilket kanske säger mer om min musiksmak än det faktiska utbudet. Uppenbart är hur som helst att man gjort stora framsteg sedan tjänsten kom för en dryg månad sedan, vilket lovar gott för framtiden.

Jag gillar Madonna, men hennes låt Give It 2 Me i remix av Paul Oakenfold visade sig svår att lägga vantarna på genom piratkanaler, åtminstone så länge jag orkade leta (inte särskilt länge). Genom ett snabbt högerklick i Spotify fann jag att 7digital säljer den för 7 kr på MP3, i hög kvalitet (256 kb/s) och naturligtvis utan något som helst kopieringsskydd. Såld!

Jag har länge hävdat att värdet på varupaketerad musik, såsom CD-skivor eller enstaka nedladdningsbara låtar, är lika med ungefär noll eftersom vem som helst numera kan framställa ett obegränsat antal kopior, men ändå är jag uppenbarligen beredd att betala dels 99 kr/mån för ett Spotifykonto, plus 7 kr för en remixad Madonnalåt. Hur går det ihop? Nyckelordet är tillgänglighet. Ingen piratwebbsajt i världen har ett lika stort, sökbart bibliotek av musik som Spotify, där jag dessutom kan klicka på vilken låt som helst och höra den i mina hörlurar en knapp sekund senare, oavsett var jag är. Den tillgängligheten är värd 99 kr/mån för mig. Jag skulle knappast betala om jag var tvungen att vänta flera minuter på varje låt, eller om jag inte kunde använda mitt konto från vilken dator som helst.

Även för sajter som säljer – eller försöker sälja – enskilda kopior av låtar ser jag därför tillgängligheten som prioritet #1. Det är också här som 7digital har sina största brister. Jag måste registrera mig för att kunna ladda hem låtar – visserligen är merparten av fälten inte obligatoriska, men om jag bara vill ha en låt för sju spänn och skiter i resten av deras tjänster finns det väl ingen mening med att välja lösenord? Betalningen är lyckligtvis smidigare. Här kan jag välja mellan flera olika betalningsalternativ, varav ett är PayPal, där jag redan har ett konto och ett kreditkort registrerat sedan tidigare. Tur det, annars hade jag fått fylla i ytterligare sjuttioelva formulärfält med mina kortuppgifter. Lägg till detta att sidorna laddar långsamt och att sökfunktionen fungerar sådär. Kommer man inte via Spotify är sajten faktiskt ganska plågsam att använda.

Uppenbarligen är samarbetet mellan Spotify och 7digital ganska ytligt. Jag har redan ett konto på Spotify, där mina person- och betalningsuppgifter finns. Varför kan de inte överföras till 7digital? Första gången jag försöker köpa en låt i Spotify borde det komma upp ett meddelande av typen “Är det OK att föra över dina personuppgifter till 7digital?” och sedan borde saken vara klar. Istället för att betala låten separat borde jag få en extra rad på nästa Spotify premium-räkning. Med en enkel bekräftelse från min sida borde det bara krävas ett högerklick och eventuellt en bekräftelse av priset för att låten ska laddas ned till min hårddisk. Där kan vi snacka tillgänglighet!

Men så långt har man tyvärr inte kommit. Som det ser ut nu förblir 7digital ett sistahandsalternativ, något jag tar till om låten jag vill ha inte finns att hitta gratis på annat håll. Men jämfört med tjänsterna som fanns för några år sedan är det fortfarande ett rejält kliv framåt. Nästa logiska steg är ett “guldpremium”-konto på Spotify – med gratis nedladdningar. Jag väntar.

Dagens stora nyhet i den röda delen av bloggosfären är att Reinfeldt blev irriterad i TV över att för sjuttielfte gången bli tillfrågad av en journalist om samarbete med Sverigedemokraterna kan bli aktuellt efter valet. På detta svarade stadsministern tydligt att nej, Alliansen tänkte inte samarbeta med någon annan än Alliansens partier. När den förvirrade intervjuaren upprepade frågan blev Reinfeldt en smula purken i tonen och framförde teorin att journalister ständigt upprepar frågan eftersom Socialdemokraterna vill det. Vilket ju inte är ett dugg osannolikt egentligen, om än något av en konspirationsteori.

Videoklippet av den relevanta delen av intervjun finns här. För er som inte orkar klicka kommer här ett direkt citat från Reinfeldt:

Våra fyra partier söker fortsatt majoritetsstöd, vi tänker inte samarbeta med någon annan, vi tänker samarbeta med varandra.

Hur man ur detta som vissa bloggare med mer rödfärg i kontaktlinserna än levande materia mellan öronen kan tolka att Moderaterna “inte helt vill stänga dörren för SD” är mig fullständigt ofattbart. Så om vi antar att det inte finns en tyst sammansvärjning mellan vänstervridna journalister och dito politiker att fortsätta försöka få det att låta som om Alliansen vill samarbeta med (sd) så finns det helt enkelt ett stort antal tyckare på vänsterkanten som är fullständigt oförmögna att tolka enkla, tydliga meningar på svenska.

För att verkligen alla ska förstå har jag ritat min egen karta över det svenska politiska landskapet som byter ut den traditionella och högst subjektiva höger-vänsterskalan mot en tvådimensionell rangordning enligt de synnerligen objektiva begreppen irrelevans och idioti. Att ur grafen uttolka sannolikheten för att något av partiblocken skulle samarbeta med Sverigedemokraterna lämnas som en övning åt läsaren.

Man kan förstås fortfarande fråga sig vad som skulle hända i den hypotetiska situationen att båda blocken får 45% och Sverigedemokraterna sitter där med 6% av rösterna. Men eftersom båda blocken nu har svarat tydligt nej på att samarbeta med (sd) är väl det mest sannolika något slags koalition. Alternativt att någon partiledare sviker sitt ord och sina principer. Där har förstås Mona Sahlin ett tydligt försprång sedan länge…